Nystart och snarkande katter
Jag startade den här bloggen 2014. Då skrev jag på engelska, och var inspirerad av min sambo, D, som hade bestämt sig för att blogga om sitt historiska återskapande. Hon i sin tur, tror jag, hade fått inspiration från Fashionthroughherstory. Det var kul i början att blogga på samma sätt, även om det inte var min grej. Men jag beundrar verkligen Fashionthroughherstory som lyckas sy, fotografera och hålla en blogg igång.
Jag har aldrig lyckats faktiskt. Visst, jag syr ibland, och det går bra - så länge som symaskinen sköter sig, men jag kommer aldrig ihåg att fotografera arbetets gång, eller ens de färdiga plaggen, och blogga regelbundet... Nja, senast jag skrev något på den här bloggen var 2016...
Men nu sitter jag här igen, på svenska, istället för engelska den här gången. Någonstans snarkas det från en katt, men jag kan inte se henne just nu. Jag har ju två stycken fluffmonster som är söta, och ligger på olika ställen i lägenheten och snarkar. Man kan se dem på min Instagram med samma namn. Där skriver jag hälften sarkastiska, hälften underfundiga kommentarer på engelska om vad de tar sig till.
Varför blogga?
Eftersom det här är en nystart har jag faktiskt valt att ta bort nästan allting jag skrivit förut. Jag behöll tre inlägg som jag fortfarande tyckte kändes någorlunda representativa, men resten kändes faktiskt inte särskilt intressanta eller ens som mig längre. Och jag vill inte att gamla synder ska färga av sig på nya synder, så det kändes som rätt grej att göra.
Jag har alltid varit en skrivande person, drömmen är att någon gång faktiskt få ge ut en roman. På grund av omständigheter, som faktiskt inte har med Covid-19 att göra, så har jag svårt att känna längtan till att skriva och jag har svårt för att hitta inspiration. Men jag är ju en skrivande människa! Jag har skrivit sedan jag var 12 år gammal - det blir 18 år i år. Vem är jag utan mitt skrivande?
Exakt.
Så det är nog den största anledningen till att (försöka) börja blogga igen. Att hålla igång skrivandet. Bloggen är rätt så kravlös på det viset. Jag kan skriva något kort om min dag, eller så kan jag skriva ett långt inlägg, som idag. För jag älskar verkligen att skriva egentligen. Jag förstår precis alla konstnärer som älskar att bo i sina ateljéer för att kunna skapa när idéerna faller in. Så har jag varit med mitt skrivande, och jag längtar tillbaka dit. Och det är tråkigt att jag har låtit omständigheterna få så mycket makt över mig att det inte är kul att skriva längre.
Dessa omständigheter. Det för oss till min andra anledning att (försöka) blogga igen. Jag är arbetssökande. Jag var vikarie i tre år inom kommunen och blev utlasad i december. De skrev det tydligt: på grund av dina LAS-dagar kan vi inte ge dig förlängt. Inom kommunen får man nämligen plussa ihop tim- och visstidsvikariaten, så det är tre år istället för fyra år... Skittrist, jag kan fortfarande känna mig bitter, men försöker gå vidare med livet. Vilket innebär en stor andel jobbsökande. Jag har varken ork eller lust att sätta mig med mitt skönlitterära skrivande när jag är klar med att skriva dagens personliga brev. Det tar lång tid och det är jobbigt att försöka vara originell, sälja in sig själv och dessutom skriva olika brev till olika arbetsgivare. För att inte tala om alla nej tack och all brist på återkoppling...
Men det är inte de personliga breven som är anledning nummer två. Det är tristessen, rastlösheten och stundtals uppgivenheten som utgör nummer två.
Jag är inte ute efter att bli en influencer, eller att bli någon som andra jämför sig med för att mitt liv är så perfekt. Jag har det fortfarande bättre än andra grupper i vårt samhälle, självklart, men som synes är allt inte idealt just nu. Så jag tänker mig att bloggen ska bli ett sätt för att dokumentera de mysiga stunder jag har TROTS att mitt liv ser ut som det gör just nu. Jag har så lätt för att älta de tråkiga sakerna i livet att de mysiga stunderna försvinner, men jag vet ju att jag har mysiga stunder också. Så jag ska försöka blogga om dem.
Varför inte bara skriva dagbok?
För det är ingen annan än jag som ska läsa min icke-befintliga dagbok. Då är det heller ingen som kan kontrollera om jag håller mig till syftet eller inte. På en blogg, tillgänglig för alla att läsa, så åker jag dit så det sjunger om det ifall jag avviker och börjar älta tråk istället för att synliggöra mys.
Kommentarer
Skicka en kommentar