Jag har inte bloggat på ett tag, för jag har nämligen haft ett "flow" i mitt skrivande. Det känns skönt, det känns som min plats, som jag.
Jag har hunnit påbörja två olika idéer. Den ena kom jag bara 20 sidor på innan jag insåg att jag inte klaffade med karaktärerna, och att jag inte kunde se var idén var på väg långsiktigt.
Det är okej, jag vet ju att jag aldrig kommer kunna skicka in ett manus till förlag om jag inte håller fast vid en idé, men just nu är skrivandet ett andrum. Då behöver det inte leda till publicering. Det behöver få vara fritt och befriat från krav. Det är en paus från vardagen, en meditation där jag går helt in i den konstnärliga zonen där varken tid eller rum existerar - bara jag och min skapelse. Då får jag överge en idé om jag känner att den inte kommer leda någonstans.
Det är värre med projekt som går bra, men som jag mitt i vägen tappar lusten till. Jag har såna också. Projekt jag älskat att skriva på, karaktärer som jag har trivts med att utveckla, men som jag tappar känslan för. De finns kvar, och det kanske inte är helt fel att låta dem vila lite? Jag glömmer inte bort dem, och tids nog har jag kanske fått insikt om vad som behöver hända för att föra storyn vidare.
Jag fick ju då en idé till ett annat projekt, som går mycket bättre och som jag kan se var den är på väg. Åtminstone till delmål 2 ungefär. Den har jag kommit 30 sidor på och kan väl närmast klassas som flintlock fantasy. Alltså fantasy som utspelar sig i en värld där tekniken nått flintlåsgevär m.m. Jag är väldigt dålig på att sammanfatta mina skrivprojekt, och medan jag skriver ett första utkast så är det min grej, det är något intimt över mina manus medan jag skriver dem, så jag vill nog faktiskt inte sammanfatta det på bloggen heller. Inte just nu. Att berätta för mycket om det, för för många, skulle kännas som om jag skulle förbanna projektet. Och det vill jag ju inte!
Jag har med andra ord skrivit ca 50 sidor datorskriven text, men på två olika projekt. Som referens kan nämnas NANOWRIMO National November Writing Month som är fritt för alla att delta i, och utmaningen är att skriva 50 000 ord under november. På 30 dagar alltså. Jag har skrivit ca 30 000 ord på 11 dagar från 14 april fram tills igår, 25 april. Ytterligare en referens är kandidatuppsatser. De ska vara mellan 30-40 sidor långa. Därtill har jag ju skrivit personliga brev också, så jag har varit rätt sysselsatt.
Hursomhelst, det är snart maj. Något jag konstaterar med ganska mycket skräck. Det låg inte i min tidsplan att vara arbetslös i maj - enligt min tidsplan skulle jag på sin höjd varit arbetslös fram tills mars. Så det känns ju skit. Fast det låg nog inte i tusentals andras tidsplaner att bli arbetslösa under våren 2020, så jag är ju inte ensam. D har ju jobb åtminstone, så vi klarar oss - även om jag helst hade tjänat mina egna pengar istället för att stämpla hos A-kassan. Vi vill ju spara till vår framtid, och det är ju svårt just nu.
Men vi måste ju leva idag. Nu. Annars blir det svårt att ha en framtid. Nu har vi det som vi har det. Vi har det bra ändå - oftast. Vi har fortfarande mycket att vara tacksamma för. Framtiden förverkligar sig för oss förr eller senare ändå, enligt sin egen tidsplan, inte enligt vår. Så vi får bara göra vad vi kan utifrån de förutsättningar vi har idag. Det här är visdomsord som jag har fruktansvärt svårt att ta till mig, men det hör kanske till varje jobbansökan, varje tidsrapport till A-kassan, varje avslag pre-intervju, varje arbetsintervju, varje avslag post-intervju. Det hör nog bara till när man känner att man bara börjar om på ruta ett, gång på gång på gång.
Men jag är envis och vägrar ge mig. Jag blir både arg och ledsen av ett avslag, men i det finns ett driv som får mig att vilja bevisa för dem att jag minsann klarar mig utan dem, och söker nästa jobb. Samtidigt som jag bestämt tänker fixa situationen så tvivlar jag på att det går att fixa situationen. Människans dualitet, antar jag.
För att avsluta inlägget mer positivt så behöver jag inte ens lämna sängen för att se ett körsbärsträd blomma. Det räcker att dra upp rullgardinen och bara njuta av utsikten. Inte för att detta framkommer i mobilkameran, men ändå - en bild på utsikten från vårt sovrumsfönster.
Kommentarer
Skicka en kommentar