Den senaste veckan har rullat på och det känns inte som om jag har gjort något alls. Jag har stickat, stickat och stickat. Nu har jag fram- och bakstyckena färdiga på en sommartopp, men har i gengäld kommit fram till ett oerhört tråkigt moment. Två sidopaneler, i form av varsin rektangel 84x96 maskor stora. Ja, ni hör ju själva hur tråkigt det låter. Fram och bak var roliga därför att de hade en hel del variationer, så det blev aldrig bara varv ut och varv in, men dessa variationer saknar då rektanglarna. Men jag är tacksam för att tröjan är tvåfärgad för då blir det åtminstone lite omväxling. Efter sex varv slätstickning får jag (äntligen) byta färg i två varv och sedan byta tillbaka igen. Mintgrönt, vitt, mintgrönt, vitt, osv, med andra ord.
Närbild på framstycket. |
Tröjan är efter mönster från 1930-talet, ur A Stitch in Time vol. 2, men jag håller på fler bilder tills jag kommit längre på tröjan. Det är inte så mycket att se just nu, bara konstigt formade stycken.
I övrigt går påsken i latmannatecken. Vi har inte hittat på så mycket och varken jag eller D är särskilt noga med påsk som högtid så det är mer eller mindre än vanlig helg. Särskilt nu när man inte ska resa över regiongränser, och mina föräldrar bor 20 mil från oss, och D:s föräldrar 10 mil från oss åt andra hållet. Under normalare omständigheter hade vi nog försökt träffa båda uppsättningar föräldrar och syskon som ibland, och ibland inte, följer med.
Roligare än så har inte veckan varit, men jag känner ändå någon form av vikt att reflektera över tiden som runnit iväg. Jag har inte gjort så mycket, men jag har åtminstone kommit ett steg närmare en ny tröja. Det är alltid något.
Kommentarer
Skicka en kommentar