Jag känner att jag har talang för det där med att blogga regelbundet... Det betyder tyvärr också att jag inte uppmärksammar de mysiga, bra, härliga tingen fullt så mycket som jag behöver uppmärksamma dem. Det har under hösten varit ganska mycket dock, särskilt med programmeringskursen jag bestämde mig för att läsa. Jag sliter mitt hår med den, och ibland känns det inte som om jag skulle klara av det alls om inte D kunde hjälpa mig. Nu håller jag på med den sista inlämningsuppgiften, deadline om en vecka och jag känner mig ganska så hopplöst försenad med hela uppgiften. Jag har också tappat all motivation efter julledigheten att försöka fortsätta med det här. Det blir väl så, när man inte kan se någon framtid med det man gör, man tappar lätt motivationen. En framtid inom programmering känns långsökt, för mig. Tyvärr, får jag säga - jag hade nästan hoppats på att ha någon form av fallenhet för det och utveckla en kompetens som kunde vara användbar till jobb... Nåja, jag kan ju åtminst
Oj, vad tiden springer iväg. Det är ömsom skönt, ömsom skräckinjagande. Det var ju sommar bara igår, men trots det har jag idag ändå tagit bilen till däckhotellet och låtit byta till vinterdäck. Inte för att det finns någon snöprognos häromkring ett bra tag framöver, men det är skönt att få det gjort, och det är skönt att slippa riskera köra runt på hala vägar i sommardäcken. Nu undrar ni säkert vad "frukostverkstan", jag har aldrig yttrat ordet högt - men det ekar i mig varenda gång jag lagar frukostelement. Idag har jag matat min surdeg för att den ska vara puttrig och trevligt sur när jag gör fördegen ikväll, för att i morgon baka nytt bröd. Jag har också gjort ny müsli, och medan lägenheten fylls av doften från kanel så väntar jag på att müslin ska svalna tillräckligt mycket för att jag ska kunna blanda i chokladen. "Frukostverkstan" i mitt huvud var alltså inte mer spännande än så. Det är bara att jag, sedan den senaste satsen müsli tog slut, inte k