Fortsätt till huvudinnehåll

Äventyr!


D hade inte balett idag, något mycket ovanligt, och givetvis måste jag ju ta tillfället i akt att få umgås med min D. Så vi tog en halvdagsvandring på östgötaleden. Nu är vi hemma, trötta och med ömmande fötter. Vi är inga vana vandrare, så denna 3,5h vandring tog musten ur oss, men vi ska försöka komma iväg och vandra i sommar. Jag har ingen koll på hur långt vi faktiskt gick, men vi startade ca 10:30, och var tillbaka vid bilen igen runt 14:00. Då hade vi tagit två raster också. Jag tror vi kan ha gått runt 6 km, utifrån datan från mobilens stegmätare.
Äventyret börjar!

Mot Bjärka-Säby, men bara typ halvvägs.
Vi gick inte hela vägen till Bjärka-Säby, det ska nog vara fint där (jag har aldrig varit där), men det kändes lite långt för en sån här första tur. Vi skulle ju behöva ta oss tillbaka till bilen också. Det var fint väder och mycket folk vid rastplatserna, men vi hittade ett vindskydd en bit in på östgötaleden där vi kunde sätta oss. Som vanligt när jag har mat framför mig så var jag för hungrig för att ta en bild på detta, men vi åt stekt ägg på surdegsbröd.
Fågelskådarplats bredvid full rastplats. Fin utsikt!

Lunch vid vindskydd.

Dålig bild på lingon.
Slut på mat - onward we go!
D leder vägen, för jag upptagen med att fotografera lingonen här ovan.

Fint väder, utan att vara för varmt.

D kollar kartan, vi bestämmer hur vi ska gå vidare.
Vi bestämde oss för att fortsätta på östgötaleden tills den möter upp en skogsstig, och gå skogsstigen tillbaka till Vidingsjö, där vi började resan.
Den här delen av stigen är mer brant än fotot ger sken av.

En del av östgötaleden går genom sumpskog.
En av de snällare etapperna av den 1,2 km långa skogsstigen. 
Jag och D, så där svettiga och rufsiga som man blir av aktiva aktiviteter.
På hemvägen stannade vi och åt croissanter med färskost och sylt. Det tog jag inte heller kort på. Dessutom har vi lärt oss skogsetikett - tydligen hälsar man på de man möter ute i skogen. Stor kontrast från inne i stan där man inte direkt hälsar på främlingar man möter på gatan. 

Det finns fler leder inom Östgötaleden, och idag var inte första gången vi vandrade heller. För två år sen vandrade vi i sällskap till Mormorsgruvan utanför Åtvidaberg. Det var nog den enda dagen sommaren 2018 då det faktiskt regnade - den sommaren var ju väldigt, väldigt, väldigt varm. Det tog oss ca 2 timmar att gå från Åtvidaberg fram till Mormorsgruvan. Där åt vi lunch och där började regnet ösa ned. Det regnade lagom tills vi kom fram till Åtvidaberg igen. "Barfota och i pyjamas i Åtvidabergs centrum" är min sammanfattning av den dagen, för vi var så genomblöta att vi inte kunde ha våra skor, och vi fick låna mjukiskläder av en i sällskapet som bor i Åtvidaberg. Jag och D valde att köpa kebab/falafel-tallrikar den dagen, och de andra ugnsgrillade sin kvällsmat. Dagens strapats var betydligt torrare. 

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Lördagsmys (med recept)!

Gårdagens lördag var inte lika hurtig som lördagen innan dess, vi tillbringade till och med dagen i två olika rum, men vi såg ändå till att mysa lite på kvällen. D ska på audition för sin balettskola idag, för att få behålla sin plats i ensemblen, och har varit ganska upptagen med balett det sista. Jag har varit ganska upptagen med mitt skrivande - 71 000 ord, sen 21 april.  Men kvällen ägnade vi åt varandra, med en mysig trerättersmiddag i vårens tecken.  Först ut kom en improviserad förrätt på kokt (fryst) sparris, med en ramslöksvinägrett och hembakad surdegstoast.  Förrätt Förrätten var med andra ord inte särskilt avancerad. Sparrisen är kokt al dente enligt anvisningar på paketet, brödet rostat i brödrost. Vinägretten bestod av olivolja, äppelcidervinäger, fyra blad ramslök, salt och peppar. Jag kan inte ange några mått, för jag tror inte på sånt där. Jag höftar när jag skriver, och höftar när jag lagar mat.  Varmrätten Jag får erkänna att jag vid varmrätten sakn
Skicka en kommentar
Läs mer

Mys och inte mys

Jag känner att jag har talang för det där med att blogga regelbundet... Det betyder tyvärr också att jag inte uppmärksammar de mysiga, bra, härliga tingen fullt så mycket som jag behöver uppmärksamma dem.  Det har under hösten varit ganska mycket dock, särskilt med programmeringskursen jag bestämde mig för att läsa. Jag sliter mitt hår med den, och ibland känns det inte som om jag skulle klara av det alls om inte D kunde hjälpa mig.  Nu håller jag på med den sista inlämningsuppgiften, deadline om en vecka och jag känner mig ganska så hopplöst försenad med hela uppgiften. Jag har också tappat all motivation efter julledigheten att försöka fortsätta med det här.  Det blir väl så, när man inte kan se någon framtid med det man gör, man tappar lätt motivationen. En framtid inom programmering känns långsökt, för mig. Tyvärr, får jag säga - jag hade nästan hoppats på att ha någon form av fallenhet för det och utveckla en kompetens som kunde vara användbar till jobb... Nåja, jag kan ju åtminst
Skicka en kommentar
Läs mer

Den fräna lukten - om hur en spis går sönder

Vår söndag blev lite mer dramatisk än förväntat. Vår spis gick sönder. Nu var det nog aldrig fara å färde, men jag får ju erkänna att jag inte kände mig särskilt kaxig när spisen gick sönder som den gjorde. Det började på morgonen, vi gräddade fryscroissanter och kokade ägg. Vi märkte inget direkt konstigt, men vi har blivit tvungna att köpa en annan sorts bakplåtspapper än det vi brukar använda. Min familj frekventerar Gekås, Ullared, och köper med sig bakplåtspapper åt oss, men nu har alla dessa rullar tagit slut, och av någon anledning är det ingen som vill åka till Gekås den här våren.  Det nya bakplåtspappret har ett ytskikt av silikon, och när vi var färdiga och slog av spisen, så märkte vi att det luktade fränt. Nästan som bränd plast. Det kom också vit rök i skov från bakom panelen där spisreglagen sitter. Det kändes inte riktigt normalt, men vi skyllde det ändå på bakplåtspappret och var lite missnöjda - vi hade ju till och med hållit oss under papprets maxtemperatu
Skicka en kommentar
Läs mer