Bland 1700-tal och medgångar

Idag behöver jag påminna mig själv om att livet inte bara består av motgångar och framtidsoro - det består av mys och medgångar också.

Vi kan börja picknicken D och jag hade 21 maj (var det Kristi himmelsfärd eller pingst?). Vi åkte väldigt spontant ut till Sturefors naturreservat och åt en provisorisk picknicklunch. Vi hade stannat till på matbutiken på vägen ut mot Sturefors, köpt med oss frallor och hummus och lite kakor. Det var väldigt mysigt i all spontanitet. Vädret var dessutom väldigt härligt.

Entréskylten har sett bättre dagar.

Så här står vi, redo att beträda reservatet. Redan på parkeringen fanns det mycket att se. 

Utsikt över Ärlången från parkeringen. 

Det är nästan så man inte ser bilvägen - men det är bilvägen som går där.

Väldigt igenvuxet, men här går den gamla bron.

Som vanligt syns saker bättre irl än genom mobilkameran, men jag vet att det finns där och därför är bilden rolig ändå! Det är också vägen som leder in i naturreservatet. 

Nu står vi på den gamla bron! Spännande med hål...

Jag kunde inte låta bli att ta kort, men jag hade en i sällskapet som tyckte jag tog för lång tid på mig och ville att jag skulle komma efter - så jag hann inte se till att kortet faktiskt visade marken under hålet i bron. 

Första biten.

Nu bär det iväg!

Ekar!

Visst kan föreställa sig hur 1700-talets överklass lekte bland ekarna? Ungefär som i den här målningen av Jean-Honoré Fragonard (1732-1806). 

The Musical Contest, 1754-55, Wallace Collection, London

 

Picknickplatsen, med vag utsikt över Ärlången.

Här inmundigades vår picknick. Det var lugnt och skönt. Vi kunde se bilvägen också, men ljudet färdades inte. Bilarna gled liksom bara tyst förbi. Däremot hördes motorbåtarna på Ärlången. Nåja, hellre en båtmotor än en bilmotor.

Utsikt.

Det är inte undra på att man blir inspirerad!

Stig med äppleträd. 

Hela naturreservatet andades 1700-tal, men av någon anledning var det just den här biten som för mig andades mest 1700-tal. Det var kul, och det var som att förflyttas bakåt i tiden. Jag kände mig väldigt tidstypiskt klädd i vandringskläder och mina nya vandringskängor. Nåja, det var rätt skönt att ha oömma kläder när man skulle sitta på backen (och vi visste ju bara att det inte fanns rastplatser i naturreservatet), och terrängen var snäll för att inviga ett par nya skor. Men visst vill man bara sätta på sig sin 1700-talsblåsa och spatsera omkring? Nu har jag i och för sig inga 1700-talskläder, men jag blev väldigt sugen på att sy detta efter att ha varit här. Men först ska det bli en empirklänning. Jag har större chans att få användning för den.

Det går inte att få nog av utsikten!

Ännu mer utsikt från vår picknickplats.

Som sagt - vackert, eller hur?

Fler ekar.

Sista bilden med utsikt!

Stigen går egentligen ännu längre än vad vi gick, den ska ta cirka en halvtimme att följa och när man kommer fram till slutet så får man utsikt över Sturefors slott, som är privatägt - men man ska kunna gå omkring i slottsträdgården. Vi hade dock så mysigt på picknicken, och drabbades av plötslig, men akut, lust att sy, så efter att ha picknickat i cirka en timme åkte vi hem. Men då har vi mer av naturreservatet att upptäcka en annan dag! 

Parkeringen är väldigt liten, det finns inga faciliteter eller rastplatser. Rundan i sig är ganska kort, så det gör kanske ingenting. Vägen var också lättframkomligt - men parkeringen är ju lite jobbig, det är ändå en halvtimme bort från Linköping, när man kommer fram vill man ju få plats, inte behöva vända tillbaka.

Mer som har hänt sedan jag skrev i bloggen senast:

Jag har skrivit färdigt min roman. Eller ja - mitt första utkast till romanen. Nu återstår digert arbete av redigeringen m.m., men det ger någon känsla av syfte i denna tid av arbetslöshet. Jag behöver inte bara skriva jobbansökningar, som jag kanske inte ens får ett svar på, jag kan arbeta (obetalt) som författare. Och jag vill ju bli författare någon gång i mitt liv. Det är bara att jag saknar den där ekonomiska tryggheten för att med gott samvete kunna arbeta med min text. 

Det är flintlock fantasy som sagt. Jag vill göra ett andra utkast innan jag släpper in andra ögon, eftersom jag först vill kunna samla in trådarna och skaffa mig en uppfattning om vilka jag vill följa upp, och vilka jag vill ändra på. När jag vet detta kan jag också rådfråga mina korrekturläsare om vad de tycker blir bäst. Därför tänker jag fortfarande inte säga så mycket om handlingen. 

Jag har också stickat klart alla delarna till min 1930-tals sommartopp. Det börjar bli läge att montera ihop bitarna. Jag har själva tröjan färdig, nu ska jag bara montera ihop ärmar, manschetter och kragen. Tyvärr är jag lite less - det är så fruktansvärt många lösa delar till det här projektet! En tröja brukar oftast bestå av ett fram- och bakstycke. Den här tröjan består av ett fram- och bakstycke och två sidopaneler. Redan där är fyra delar som har monterats ihop! För att inte tala om ärmarna då...

Det största av allt som har hänt är att jag lyckades jogga 20 minuter i sträck. Jag kom så gott som hela elljusspåret runt - vilket är 2,5 km. Det är häftigt. Jag tränar fortfarande för att det är som tandborstning för musklerna, men det är häftigt att jag lyckats komma så här långt. Jag hade inte tränat på ungefär ett och ett halvt år när jag snörade på mig skorna i mars och gav mig ut för första gången. Jag tror min största läsarkrets för den här bloggen finns på Facebook - så då vet ni ju det redan. 

Men det här är väldigt stort, inte för att jag har som mål att klara av att springa ett maraton eller ens ett vårrus - utan för att det här är det första jag lyckats med sedan jag blev utlasad i december/januari. Efter alla motgångar med jobbsökandet - antingen aldrig komma till intervju, eller få "tack, men nej tack" efter intervjun, som har tärt så otroligt mycket på mig. Jag vet att jag inte är ensam, och förmodligen går alla igenom det här någon gång, även om det känns som om det bara är jag som inte lyckas få det första jobbet jag söker - till skillnad från alla andra som är super-arbetssökande och får jobbet innan de ens hunnit skriva första meningen i det personliga brevet. Jag är kanske inte sämst. Jag kanske inte kommer dö som långtidsarbetslös. Folk har kanske rätt när de säger att det kommer lösa sig för eller senare, även om jag inte tror dem när de säger det.

Så det är stort att jag kunde jogga 20 minuter i sträck utan pauser. Det är en medgång. Det är ett LYCKANDE - jag har lyckats göra något! Och det är helt och hållet min förtjänst. Jag är stolt över mig själv för att ha kommit så långt, och jag hade glömt bort hur det kändes att vara stolt över sina prestationer. Jag hade glömt hur det kändes att lyckas med något. Så när appen jag använder plingade till och rösten sade "begin your cool down" (vilket den gör när programmet är avslutat) grät jag hela vägen hem. Inte för att jag var ledsen eller hade ont eller för att jag var trött. Jag hade kunnat fortsätta jogga när tiden gick ut. Jag hade lite kramp i fötterna, men i övrigt protesterade inte kroppen det minsta. Jag var bara överrumplad av känslan från att äntligen ha lyckats med något på otroligt lång tid. Senaste medgången jag hade var när min kandidatuppsats godkändes i januari, och jag äntligen kunde ta ut min examen. Det är fortfarande nästan ett halvår som känts fyllt av misslyckanden. Men jag lyckades med det här! Och igår när jag tränade så provade jag att öka tempot under första intervallen. Jag kunde springa i jämn fart i fem minuter. Sen var jag jättetrött resten av passet, så det var ju inte så smart att börja med att springa - men jag kunde springa i fem minuter. Inte jogga. Springa. 

Så det var lite medgångar och mys. Jag ska tvinga mig upp ur soffan nu och byta om från pyjamas. Jag kan ju alltid låtsas som om jag har en anledning till att bära riktiga kläder, även om jag idag inte känner att jag har någon som helst anledning att ens ta mig ur sängen. Vilket jag har gjort. Jag ätit frukost och hanterat Nazcas bäbishumör. D jobbar hemifrån idag. Nazca har redan hunnit klättra mycket på henne. Katten var väldigt nöjd när jag kom upp och kunde börja bära omkring på henne som en bäbis...