Jag känner att jag har talang för det där med att blogga regelbundet... Det betyder tyvärr också att jag inte uppmärksammar de mysiga, bra, härliga tingen fullt så mycket som jag behöver uppmärksamma dem.
Det har under hösten varit ganska mycket dock, särskilt med programmeringskursen jag bestämde mig för att läsa. Jag sliter mitt hår med den, och ibland känns det inte som om jag skulle klara av det alls om inte D kunde hjälpa mig.
Nu håller jag på med den sista inlämningsuppgiften, deadline om en vecka och jag känner mig ganska så hopplöst försenad med hela uppgiften. Jag har också tappat all motivation efter julledigheten att försöka fortsätta med det här.
Det blir väl så, när man inte kan se någon framtid med det man gör, man tappar lätt motivationen. En framtid inom programmering känns långsökt, för mig. Tyvärr, får jag säga - jag hade nästan hoppats på att ha någon form av fallenhet för det och utveckla en kompetens som kunde vara användbar till jobb... Nåja, jag kan ju åtminstone visa upp kursen som en merit: "titta, jag menar allvar när jag säger att jag gillar att lära mig nya saker!" När den här kursen är slut är det också dags att återgå till jobbsökandet, eftersom jag då bara kommer att studera på 50%, och inte längre på 100.
Hursomhelst, låtom oss börja med en bild på det icke-mysiga. Det är en "skiss" på vad jag ska göra härnäst i min uppgift, som går ganska så dåligt just nu. Jag sätter mig för att försöka och känner mig bara tom i hjärnan. Tabula rasa. Sen känner jag mig skyldig, för att jag inte lyckas komma någon vart innan D har tagit sig tid att hjälpa mig, vilket måste vara jättekul för henne, när hon jobbat hela dagen... Nej, usch och fy, jag vill bara bli av med den här kursen nu!
 |
| Kombon programmering och skrivstil är ändå lite mysig. |
Men jag tänkte att jag skulle uppmärksamma lite saker som ändå får mig att känna mig lite glad och varm inombords, och inte bara klaga. Vi kan börja med det största - D och jag firar vår 8-åriga årsdag idag, 12 januari. Vi har inte gjort upp några planer på att fira den, och vi hade båda glömt bort den - jag blev dock påmind av mobilen igår som påminner om den där typen av saker. D som har sitt jobb har både velat och kunnat ge mig så mycket under det gångna året, spontanpresenter, dyra födelsedagspresenter och många julklappar. Jag har inte riktigt kunnat göra det samma för henne, men jag bestämde mig för att jag ville överraska henne med en blombukett dagen till ära! Jag beställde den igår och hela dagen idag, tills buketten kom, har jag tassat fram och tillbaka mellan vardagsrummet och köket för att hålla utkik efter blomsterbudet. D blev väldigt fundersam när hon först hörde dörrklockan och sedan hur budet frågade efter mitt namn, framför allt när jag kom ut i köket med en bukett blommor. Trots att jag gick mot henne med buketten utsträckt så förstod hon inte att buketten var till henne förrän jag sade: "Grattis på årsdagen!" Hennes glada, överraskade min gjorde min dag.
 |
| "Floristens val" på temat kärlek. |
 |
| Gemytligt! |
Sedan är det mest katterna som ställer till det för sig. Det är ändå ganska mysigt att ha dessa starka personligheter till sällskap. Jag tycker det är mysigt när de sover på min pyjamasskjorta - de vill inte nödvändigtvis sova i knäet, men de finner ändå trygghet i doften från klädesplagget, eller sängen. Busiga små tanter (Missi fyller 13 i år!) är också mysigt, och katternas nyfikenhet är också mysig, även om den för dem till platser där de inte ska vara, så som framför TV:n...
 |
| Vems pyjamas är det egentligen? |
 |
| Bustanten! |
 |
| Får man vara där? |
Nu ska jag lyfta frågan om fikarast för D, även om hon kanske förtjänar den mer än vad jag gör idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar