fashionofdaysgoneby

  Oj, vad tiden springer iväg. Det är ömsom skönt, ömsom skräckinjagande. Det var ju sommar bara igår, men trots det har jag idag ändå tagit bilen till däckhotellet och låtit byta till vinterdäck. Inte för att det finns någon snöprognos häromkring ett bra tag framöver, men det är skönt att få det gjort, och det är skönt att slippa riskera köra runt på hala vägar i sommardäcken.      Nu undrar ni säkert vad "frukostverkstan", jag har aldrig yttrat ordet högt - men det ekar i mig varenda gång jag lagar frukostelement. Idag har jag matat min surdeg för att den ska vara puttrig och trevligt sur när jag gör fördegen ikväll, för att i morgon baka nytt bröd. Jag har också gjort ny müsli, och medan lägenheten fylls av doften från kanel så väntar jag på att müslin ska svalna tillräckligt mycket för att jag ska kunna blanda i chokladen.      "Frukostverkstan" i mitt huvud var alltså inte mer spännande än så. Det är bara att jag, sedan den senaste satsen müsli tog slut, inte k

Jag är väldigt duktigt på att blogga regelbundet... För lite över en månad sedan fyllde jag 30, och året kanske inte varit så snällt mot mig som jag hade hoppats, men en bra födelsedag fick jag i alla fall. D tog ledigt från jobbet, och vi åkte på slottsutflykt.  Dagen började med frukost på Babettes. Från centrala Linköping gick färden vidare mot utkanten av Norrköping - Löfstad slott, residens åt familjen Piper, där Sophie Piper, syster åt den mördade Axel von Fersen, är den första som använder slottet som året runt-bostad. (Jag lyckades inte ta några bilder på slottet som jag blev nöjd med, så det får ni googla på själva.) Festsalens takmålning! Till slottet fanns också en engelsk park, där Sophie Piper lät resa ett minnesmonument över sin bror. Vädret var mycket blandat, ömsom sken solen, ömsom regnade det, men promenaden längs med gångarna i den engelska parken medan regnet föll över oss var mysigt, och till och med romantiskt. En av gångarna som leder in i parken. Minnesmonumente

Idag behöver jag påminna mig själv om att livet inte bara består av motgångar och framtidsoro - det består av mys och medgångar också. Vi kan börja picknicken D och jag hade 21 maj (var det Kristi himmelsfärd eller pingst?). Vi åkte väldigt spontant ut till Sturefors naturreservat och åt en provisorisk picknicklunch. Vi hade stannat till på matbutiken på vägen ut mot Sturefors, köpt med oss frallor och hummus och lite kakor. Det var väldigt mysigt i all spontanitet. Vädret var dessutom väldigt härligt. Entréskylten har sett bättre dagar. Så här står vi, redo att beträda reservatet. Redan på parkeringen fanns det mycket att se.  Utsikt över Ärlången från parkeringen.  Det är nästan så man inte ser bilvägen - men det är bilvägen som går där. Väldigt igenvuxet, men här går den gamla bron. Som vanligt syns saker bättre irl än genom mobilkameran, men jag vet att det finns där och därför är bilden rolig ändå! Det är också vägen som leder in i naturreservatet.  Nu st

Gårdagens lördag var inte lika hurtig som lördagen innan dess, vi tillbringade till och med dagen i två olika rum, men vi såg ändå till att mysa lite på kvällen. D ska på audition för sin balettskola idag, för att få behålla sin plats i ensemblen, och har varit ganska upptagen med balett det sista. Jag har varit ganska upptagen med mitt skrivande - 71 000 ord, sen 21 april.  Men kvällen ägnade vi åt varandra, med en mysig trerättersmiddag i vårens tecken.  Först ut kom en improviserad förrätt på kokt (fryst) sparris, med en ramslöksvinägrett och hembakad surdegstoast.  Förrätt Förrätten var med andra ord inte särskilt avancerad. Sparrisen är kokt al dente enligt anvisningar på paketet, brödet rostat i brödrost. Vinägretten bestod av olivolja, äppelcidervinäger, fyra blad ramslök, salt och peppar. Jag kan inte ange några mått, för jag tror inte på sånt där. Jag höftar när jag skriver, och höftar när jag lagar mat.  Varmrätten Jag får erkänna att jag vid varmrätten sakn

D hade inte balett idag, något mycket ovanligt, och givetvis måste jag ju ta tillfället i akt att få umgås med min D. Så vi tog en halvdagsvandring på östgötaleden. Nu är vi hemma, trötta och med ömmande fötter. Vi är inga vana vandrare, så denna 3,5h vandring tog musten ur oss, men vi ska försöka komma iväg och vandra i sommar. Jag har ingen koll på hur långt vi faktiskt gick, men vi startade ca 10:30, och var tillbaka vid bilen igen runt 14:00. Då hade vi tagit två raster också. Jag tror vi kan ha gått runt 6 km, utifrån datan från mobilens stegmätare. Äventyret börjar! Mot Bjärka-Säby, men bara typ halvvägs. Vi gick inte hela vägen till Bjärka-Säby, det ska nog vara fint där (jag har aldrig varit där), men det kändes lite långt för en sån här första tur. Vi skulle ju behöva ta oss tillbaka till bilen också. Det var fint väder och mycket folk vid rastplatserna, men vi hittade ett vindskydd en bit in på östgötaleden där vi kunde sätta oss. Som vanligt när jag har mat fr

Vår söndag blev lite mer dramatisk än förväntat. Vår spis gick sönder. Nu var det nog aldrig fara å färde, men jag får ju erkänna att jag inte kände mig särskilt kaxig när spisen gick sönder som den gjorde. Det började på morgonen, vi gräddade fryscroissanter och kokade ägg. Vi märkte inget direkt konstigt, men vi har blivit tvungna att köpa en annan sorts bakplåtspapper än det vi brukar använda. Min familj frekventerar Gekås, Ullared, och köper med sig bakplåtspapper åt oss, men nu har alla dessa rullar tagit slut, och av någon anledning är det ingen som vill åka till Gekås den här våren.  Det nya bakplåtspappret har ett ytskikt av silikon, och när vi var färdiga och slog av spisen, så märkte vi att det luktade fränt. Nästan som bränd plast. Det kom också vit rök i skov från bakom panelen där spisreglagen sitter. Det kändes inte riktigt normalt, men vi skyllde det ändå på bakplåtspappret och var lite missnöjda - vi hade ju till och med hållit oss under papprets maxtemperatu

Jag har inte bloggat på ett tag, för jag har nämligen haft ett "flow" i mitt skrivande. Det känns skönt, det känns som min plats, som jag.  Jag har hunnit påbörja två olika idéer. Den ena kom jag bara 20 sidor på innan jag insåg att jag inte klaffade med karaktärerna, och att jag inte kunde se var idén var på väg långsiktigt.  Det är okej, jag vet ju att jag aldrig kommer kunna skicka in ett manus till förlag om jag inte håller fast vid en idé, men just nu är skrivandet ett andrum. Då behöver det inte leda till publicering. Det behöver få vara fritt och befriat från krav. Det är en paus från vardagen, en meditation där jag går helt in i den konstnärliga zonen där varken tid eller rum existerar - bara jag och min skapelse. Då får jag överge en idé om jag känner att den inte kommer leda någonstans.  Det är värre med projekt som går bra, men som jag mitt i vägen tappar lusten till. Jag har såna också. Projekt jag älskat att skriva på, karaktärer som jag har trivts

Idag är känslan av arbetslöshet särskilt påtaglig. D jobbade hemma förra veckan, men är idag tillbaka på jobbet (hennes arbetsgivare har tagit beslut om att de ska vara på kontoret i största möjliga mån). Igår på kvällen sade hon hursomhelst något i stil med: "imorgon är det slut på ledigheten" och jag fick en flyktig känsla av förväntan: "i morgon är det dags att jobba", fast nej... Jag har ju inget jobb att gå till. Idag är bara en annan dag, likadan som igår, vare sig det är en vardag eller en röd dag. Ibland kan man tycka att det är lite jobbigt att återgå till jobbet efter ledighet, så känns det just nu, fast tvärtom. Det jobbigt att ledigheten är över för att det blir extra tydligt att jag inte har ett jobb att återgå till. Så idag är väl ett typexempel på en dag då jag behöver ta fasta på mysiga saker och inte låta dem dränkas i oro och frustration och uppgivenhet. Jag har varit hemma sen december, det är en månad sen jag var på en arbetsintervju senast

Den senaste veckan har rullat på och det känns inte som om jag har gjort något alls. Jag har stickat, stickat och stickat. Nu har jag fram- och bakstyckena färdiga på en sommartopp, men har i gengäld kommit fram till ett oerhört tråkigt moment. Två sidopaneler, i form av varsin rektangel 84x96 maskor stora. Ja, ni hör ju själva hur tråkigt det låter. Fram och bak var roliga därför att de hade en hel del variationer, så det blev aldrig bara varv ut och varv in, men dessa variationer saknar då rektanglarna. Men jag är tacksam för att tröjan är tvåfärgad för då blir det åtminstone lite omväxling. Efter sex varv slätstickning får jag (äntligen) byta färg i två varv och sedan byta tillbaka igen.  Mintgrönt, vitt, mintgrönt, vitt, osv, med andra ord. Närbild på framstycket. Tröjan är efter mönster från 1930-talet, ur A Stitch in Time vol. 2, men jag håller på fler bilder tills jag kommit längre på tröjan. Det är inte så mycket att se just nu, bara konstigt formade stycken. I övrigt

Idag sitter jag på balkongen, som ligger i söderläge. Solen har inte riktigt hunnit hit ännu, och det är lite kyligt, men så där kyligt som det är på mornar inför en varm dag. Kyla som ger ett löfte varmt väder. Jag har Missi som sällskap och försöker i övrigt att vara så tyst som möjligt. D jobbar hemifrån idag. Hon har stängt in sig i vårt extrarum, tillika hennes hemmasnickrade balettstudio, och har videosamtal. Så jag kan egentligen skrota runt ungefär som vanligt, men det blir ändå att jag går lite på tå eftersom hon är hemma och JOBBAR.  Det börjar bli dags för att vårrusta balkongen, så det är jag sitter och funderar på nu. Vi använder tyvärr inte balkongen så mycket som vi drömmer om att göra varje ny vår, men balkongen blir så varm! Missi älskar det. Hon är verkligen balkongens drottning, men vi mäktar inte med att sitta i gassande sol så som det blir.  Jag försökte värma fötterna i solen, men Missi hände. Vi har tre växter på gång som följt med oss i några år.